Annons
Annons

Största utmaningen under semestern

Idag kändes det tungt på gymmet igen. Har precis ändrat mitt tränings-schema till ett tuffare program och det märktes kan jag säga. Herregud vad jobbigt det var! Den största utmaningen för mig under sommaren är alltid att kunna träna på lika effektivt som jag brukar. Jag tränar bäst på gymmet och under semestern blir det ju många olika utflykter och resor med barnen och då är det som knepigast tycker jag att behålla samma rutiner.

Värst den här sommaren var Legoland i England där tyvärr både kost och träning blev lidande men efter det blev det bättre igen. Den här sommaren bestämde jag mig dock innan vår ledighet satt igång att jag skulle ge mig sjutton på att träna varenda dag på semestern och det gjorde jag faktiskt nästan. Det är den bästa tränings-sommaren jag har haft hittills i alla fall.

Normalt brukar jag inte väga mig för att jag har så lätt att bli fanatisk när det gäller kost och träning. Märker jag till exempel att jag helt plötsligt har gått upp i vikt så kan det för mig lätt slå slint i hjärnan men efter att Let´s Dance var över bestämde jag mig för att börja våga väga mig igen för att lättare hålla koll på att jag håller samma vikt under hela året. Därför ställde jag mig på vågen en vecka efter finalen på mitt gym och sedan dess har jag försökt hålla mig kvar på samma siffra.

I morgon är det sista dagen på semestern och på måndag börjar barnen i skolan. Från och med då blir det ju på en gång lättare att träna hårdare igen och hålla exakt samma rutiner som jag brukar och faktiskt mår bäst av. Den svåraste perioden träningsmässigt är därför redan över så nu ska jag bara öka tempot något så kommer jag att känna mig som mig själv igen men vilken fantastisk sommar det har varit. Jag är så tacksam över att både David och jag har kunnat varit lediga så mycket. Vi har verkligen njutit av det långa sommarlovet vi har haft tillsammans med våra fina killar. Det har varit helt magiskt att få så mycket tid ihop att bara vara med varann och det är ju faktiskt det viktigast av allt. Till och med viktigare än träningen.

(33)
(0)
Kommentera

Annons

Fäller en liten tår

Igår kom välkomstbrevet till klass 1A för James. Då började jag gråta. Det är så typiskt mig. Jag gråter på skolavslutningar och deras pjäser och när jag helt plötsligt inser hur stora de har blivit. Jag känner mig alltid så känslosam vid skolstarterna trots att jag vet att det kommer att gå jättebra. De känner sig båda väldigt trygga i skolan och har världens bästa och mest engagerade lärare och fritidspedagoger vilket vi är otroligt tacksamma för. Ändå fäller jag alltid en liten tår när det är dags för ett nytt kapitel i deras liv. Den här gången är det dags för James att börja i ettan. I den riktiga skolklassen. 6-årsklassen var ju lite mer som en uppvärmning inför den riktiga skolan även om den nu också räknas som en skolklass. Känner mig så stolt över båda våra söner och väldigt emotionell inför måndag. Då smäller det. Vi har två skolpojkar!

(77)
(0)
Kommentera

Annons

My secret life in Germany

Ebony & Ivory. Carmen & Malin. Best friends in Germany and London. Throw Back Thursday. Here at the British Open Championships in England.

When I split up with my Swedish dance partner after a two year stay in London I moved to Germany to dance with a very successful german dancer. We danced for the very prestigious Schwarz Weiss Club in Pforzheim (in the south of Germany near Stuttgart) and it was all so scary in the beginning. First we had a ”try out” together and some of his teachers discussed me with him directly afterwards in german of course so I understood every single word, (little did they know about me at that stage). After that they all ”forced me” to speak german straight away (which was actually very good because I had studied it in school for five years so I knew I had it in me somewhere) but it was still very intimidating. I was teaching dance classes and giving private dance lessons in german to competitive couples and kids who clearly heard that it was not my native tongue. I didn´t know anyone in the dance club and I often felt very lonely. Then Carmen came along and she welcomed me with open arms as did of course so many in the same dance club. You were all fantastic Ralf & Olga Muller, Alice Schlögl, Sabine Kramski and so many more but Carmen and I became very close friends and stayed close even after we both moved back to England and London again. I also danced with her ex dance partner so maybe we had quite a few things to talk about in the beginning. Haha! No, just kidding. She really took my under her wings and I so appreciated your friendship Carmen. The other day I found this picture of us both and so many memories came flooding back to me. I don’t often talk about this part of my life because a few very hurtful things happened there but that is also when you learn the most about yourself and I guess develop as a person. I definitely realized a lot during my stay in Germany. Completely different methods than in England were used to get us all in tip top shape for all the worlds biggest competitions. I totally love the English system and all of their knowledge and I also love the german plan but a combination of the two I think is what made me successful later on. A perfect combination of two very strong techniques.

After a short but very successful partnership with my german partner we decided to split for personal reasons and I returned to London once again. Shortly after that Carmen also split with her dance partner and moved back to London. We both found new dance partners and once again she was really there for me. At this stage I was dancing with the ”Love of my Life”, David Watson, but we were just dance partners at this stage eventhough I was hopelessly in love with him. How could you not be? He was everything I had never experienced in a man before, (at least not in that strong way). A kind, loving, caring man with so much passion for life and dancing and who was so talented and handsome but (hold on to your horses now) was not mean or controlling in any way whatsoever. Unfortunately, a lot of dancers at a high level who are very good are also overly confident and extremely arrogant and that I cannot stand.

We worked so hard every single day at practice which also paid off quickly but we also had the best time ever dancing together. We loved dancing with each other and I think we were perfectly matched because we had a very special feeling between us when we danced even though many of our teachers were worried about the height difference meaning that there was none. The man is supposed to be quite a bit taller than the girl so that he can defend her space and frame her on the dance floor but we didin´t care about that. We knew that it was right for us and we believed in us as a partnership.

However, I fell so deeply in love with David and I thought I was being given so many signs from him that he was too but it didn´t happen for so long that I nearly gave up hope and through all of this Carmen was there to listen to me go on and on about him and gave me advise and in the end she even got involved to speed things a long a bit. Thank you Carmen. Without your ”bossiness” it would have taken even longer.

We have both been through so much and eventhough we now we have two completely separate lives in two separate countries working with our biggest passion which is dancing but in two different type of dance worlds, I am so grateful that for a few years our paths crossed and that we at one stage were the very best of friends. Miss you beautiful girl! Carmen, I owe you a lot and I am forever grateful for the very special time we spent together.

(23)
(0)
Kommentera

Laddar