Annons
Annons

Rädslan för att misslyckas!

 

Jag har i hela mitt liv varit så rädd för att misslyckas! Det värsta som kunde hända var att jag provade någonting nytt och att det sedan skulle visa sig att det inte fungerade. Vad pinsamt! Vilken skam! Vad skulle folk säga, tycka och tänka? Det är någonting jag fortfarande brottas med varenda dag även om det blir bättre och bättre hela tiden.

Annons

Rädslan för att misslyckas har hållit mig tillbaka ibland och gjort att jag har tvekat att hoppa på nya projekt i vissa situationer istället för att göra spännande saker som jag är sugen på. Jag är så trött på att hela tiden tvivla på mig själv när jag egentligen innerst inne vet att jag kommer att klara av det jag vill göra. Jag vet bara inte exakt hur det kommer att gå. Jag måste släppa lite av kontrollen för att våga prova nya saker. Det är jättesvårt när man är en kontrollfreak som jag som vill ha ordning och reda och alltid planerar och organiserar samtidigt som jag faktiskt älskar vad som händer när jag släpper på kontrollen. Först då känner jag att jag kan uppleva allting på riktigt, lära mig nya saker och uppnå min egentliga potential. Annars gör jag ju bara samma saker om och om igen hela tiden och som människa står min utveckling still. Att leva med total kontroll tycker jag är som att förprogrammera hela sitt liv. Tänk vad tråkigt att hela tiden veta exakt vad som kommer att hända, i förväg veta vad som finns runt hörnet. Jag vill ju egentligen mycket hellre bli överraskad. Däremot är det inte lätt. Det är hela tiden en inre kamp som pågår i mitt huvud.

Det gäller tror jag att bli så inspirerad och fylla sig själv med så mycket positiv energi och härliga tankar och ta fram all den glädje man känner inför att utföra sin nya uppgift att man glömmer att vara nervös eller att den känslan åtminstone tar över nervositeten. Är man mer inspirerad än nervös så fungerar det. I alla fall för mig. Lite pirr i magen är bara bra. Då är man närvarande och fokuserad men om oron tar över glädjen så är det lätt att man låser sig. Jag har i vissa situationer varit nästan som paralyserad av rädsla för att jag har låtit nervositeten tagit över. Det var många år sedan det hände sist men i alla fall.

malindavidwatson

När David och jag dansar tillsammans och uppträder eller när jag gör dansframträdanden med andra personer i olika sammanhang så känner jag mig bara sådär härligt pirrig i kroppen, adrenalinet flödar och jag är ungefär nittio procent exalterad och tio procent nervös. Jag känner mig så trygg på dansgolvet och på scenen och att uppträda med dans. Scenen och dansgolvet känns som mitt andra hem.

När jag däremot ska prova på någonting helt nytt, något jag aldrig har gjort förut så fladdrar tankarna gärna i väg åt ett helt annat håll. ”Tänk om något går fel, jag kanske får en blackout eller gör bort mig totalt”. Självförtroendet sjunker och jag börjar tvivla på mig själv. Då gäller det för mig att ta fram glädjen, närvaron och njuta av situationen hur främmande den än känns. Bestämma mig för att det kommer att gå bra och framför allt njuta av varenda sekund så att det blir en fantastisk upplevelse. Göra sitt bästa och tro på sin egen förmåga att ro skeppet i land. Jag tror inte att man kan önska bort sin nervositet men om man tar fram glädjen, energin och passionen inför sitt nya projekt så är jag övertygad om att man kan ersätta oron med de positiva känslorna. Först då brukar nervositeten släppa för mig. Inspirationen tar över. Inspirationen vinner och rädslan försvinner!

Så tror jag att det fungerar med det mesta man gör. Nu för tiden försöker jag att bara ha en basplan och tänka att resten löser sig nog på vägen. Då känner jag mig också mer närvarande och mottaglig för nya upplevelser och intryck. Resten beror också mycket på hur jag reagerar på situationen framför mig och om jag stannar upp och lyssnar in mina medmänniskor.

Visst är det pinsamt när saker och ting går fel men det handlar ju så mycket om hur man löser den nya situationen på plats. Det känns värst i själva stunden tycker jag men efteråt blir det en rolig anekdot man kan berätta för sina vänner. Jag älskar att dela med mig av pinsamma historier om mig själv och det finns en hel del av dom kan jag berätta. Något ni kommer att bli varse om ni fortsätter att följa min blogg. Haha. Precis när det händer vill jag bara sjunka genom golvet men efteråt känns det hur kul som helst att få berätta. Det har ju liksom redan hänt. Det får folk att skratta och det älskar jag. Är det inte konstigt hur man känner?

(40)
(0)

Kommentera

Annons

Senaste från Allas

Laddar